Året som gick

Det var en dag i mars förra året som jag gick över bron från jobbet. På väg på en lunch date m P. Det var vår första date, träffades igenom en dejting site på nätet. Det lustiga är att vi både arbetar & bor i samma del av staden. Minns känslan av att jag tyckte att han var söt, hade ett charmigt leende. Vår första date fortsatte m fler dejter. Minns vår första kyss. Det var i min hall. Vi hade haft en intressant date på världskultur museet - ämnet var barn arbete.

Jag hade under denna tiden många tankar & funderingar om honom & om en annan. Problemet m nät dejting kan vara att man har kontakt m fler. Jag hade kontakt m både P & M. Dejtade dem både. Var hemma hos M på spontan middag. Blev imponerad av hans lägenhet & hans matkonst. PÅ ett sätt blev jag mer intresserad utav M. Vi verkade mer lika till sinnet. Ingen av dem var dock skid åkare. Jag är medveten om att det kan verka konstigt att jag hade tyckt det vore fantastiskt om killen jag träffade skulle ha samma brinnande intresse för skidåkning som jag. I slutändan rann det ut i sanden m M. Han hade aldrig tid att träffas, han var inte intresserad m andra ord. Först då på ett sätt gav jag P en ordentlig chans. Efter ett tag kom det mer & mer känslor.

Första gången som jag erkände för mig själv att jag saknade P & att jag tyckte mycket om honom var när jag var på tjej helg i Halmstad förra året. Då kändes det i mag gropen att jag saknade honom. Det var en skön känsla. Vi tyckte om varann trots att vi var varandras motsatser. Under sommaren var vi några dagar på Österlen & hade den fantastiskt mysigt. Vi lärde att känna varann mer på djupet. Öppnade våra hjärtan för varann, blottade oss för varann. Skrämmande & underbart på en och samma gång. Pratade om våra drömmar. Senare under sommaren började vi att träffa varandras vänner. Jag vet att jag har en tendens att fundera för mycket. Funderade lika många gånger hurvida jag tyckte om honom och vad mina vänner tyckte om honom. Vet inte varför, jag har ett lite för stort behov av att bli accepterad. Förstår inte alltid mitt egna värde i olika sammanhang. Vi var i Halmstad och festade m våra kompisar. Tyckte att det var pinsamt när han berättade hur mycket han älskade mig när han blev för full. Han var den ende som blev full. Han minns inte det dagen efter.

Jag har haft svårt m balans gången mina vänner & livet m P. Jag har varit mycket singel & därav att mina vänner betyder mycket för mig. Likadant för P.

Hösten kom och vi bokade en resa till Barcelona. En weekend trip tillsammans. Vi hade några underbara dagar tillsammans. Återigen så öppnade vi oss för varann. Kan fråga sig varför det kommer varje gång vi reser tillsammans. Då glömmer vi bort våra olikheter.

Emellanåt kom våra olikheter fram. Det bråkades. Vi var ovänner, vi blev sams. Lärde oss alltid något nytt om varann och oss själva.

Vi hade perioder då allt var underbart, fast jag har alltid funderat på om han är mannen i mitt liv. Har funderat på våra olikheter. Vår olika synsätt, olika värderingar. Kunder det gå. Jag blev dock alltid glad av att träffa honom, se honom. Blev glad av det. Han var min. Det var en skön känsla. När vi har haft våra bråk är det mycket som har varit mitt fel, han har räknat gånger vi gjorde saker med mina vänner och med hans vänner. Detta medförde att jag slutade att föreslå saker tillsammans m mina vänner. Rädd för att få det emot mig i ett senare skede. Problemet med detta blev att vi gjorde minde saker tillsammans. Jag kunde komma till honom senare på kvällarna när vi sov hos honom. Det har jag fått emot mig. Att jag alltid kom så sent till honom. Jag förstår honom på ett sätt och på ett annat sätt inte.

Trots våra olikheter bestämde vi oss för att jag skulle möta upp honom i Mexico. Skulle åka till Mexico efter skidresan. Jag kände att jag verkligen ville testa oss, känna efter vad jag verkligen kände för honom. Vi hade underbara veckor i Mexico. Det var sol, bad, mys, krypa varann in på livet. Jag brydde mig inte om våra olikheter. Jag gick upp på morgonen och tog en promenad innan frukost. Väckte honom när jag kom tillbaks. Trots att vi hade det underbart fanns mina funderingar på om det var rätt. De hade kommit under veckan innan Mexico då jag var i franska alperna. Tänkte då verkligen tanken - tänk om P hade kunnat åka skidor. Det hade varit så roligt att delat det intresset. Hade de tankarna kommit om jag verkligen hade älskat P. Hade jag då inte älskat & acceperat honom som han var ?

Efter Mexico fortsatte livet hemma i stan. Jag tränade inför Göteborgs varvet. P var borta flera helger. Vi hade lite tid för varann. Efter varvet kom jag in i en dipp, där jag ifrågasatte det allt i livet. P, min bostad, mitt jobb, min familj, mina vänner. Kände att jag inte hade någon ork. Min dags prestation var att jobba. Efter jobbet låg jag i soffan och slappade. Orkade inte laga mat, handla. Det fanns ingen energi över. Det var en frusterade känsla. P ställde sig delvis frågande ill det. I samband med detta tog jag upp känsliga ämnen som har varit våra tabu ämnen. Ingen av oss har tagit upp det, pga rädsla. Nu kom andra saker upp. Jag fick veta att jag alltid tvingar honom till att välja. Ett ex, jag tvingade honom att välja emellan mig eller hans vän gällande Mexico. När han frågade om jag ville följa med till Mexico meddelade jag att jag ville det om hans vän inte följde med. Jag skulle göra det för att satsa på oss, vårt liv tillsammans. En romantisk resa. Hade förstått om han ville åka m hans vän. De hade pratat om det sedan hösten. Hans vän kunde dock inte bestämma sig. Då valde P att åka med mig. Det fick jag emot mig senare. Vi blev vänner igen.

Veckan efter var vi ute på restaurang & det blev travs om pengar. Han blev så sur på mig att han satte sig på cykeln och drog innan jag hann reagera. Efter det åkte jag på tjejhelg till Halmstad. Var inte mig själv. Var ett vrak, sov och grät mycket. Är mycket glad att jag hade mina fantastiska vänner omkring mig. Funderade mycket på mig & P. Våra olikheter, vad tycker jag om honom. Vill jag vara ihop m honom. Jag kom aldrig fram till något svar. Delvis kanske för jag är rädd för att bli själv. Har nästan alltid varit singel. Skrämmande att ge sig ut på marknaden igen. Kommer min tid m familj och barn att komma. Känner hur åren tickar på. Fler och fler kompisar skaffar barn. Jag är den roliga lektanten som lekar och busar med barnen. Undrar om jag kommer att få en egen familj. Idag är mina brorsbarn det närmaste jag kommer barn. Samtidigt kan jag inte vara tillsammans m någon av den anledningen. Det är inte snällt emot någon. Vare sig mig själv eller den andre partnern.

Efter Halmstad träffades jag och P. Kändes konsigt, det var en spänning emellan oss. Vi pratade om den sista tiden, jag berättade hur ledsen jag har varit den sista tiden. Vi pratade om midsommar. Han hade bokat in oss på det enda stället där han han visste att jag inte ville vara. Det hela slutade med att han tog time out via MSN dagen efter. Kände mig om och snoppen. Jag hade också funderat i de barnorna, inte haft mod till mig. Trodde dock inte att det skulle ske via msn. Veckan efter kommer det ett kort mail till mitt jobb där han berättar att han har lämnat nyckeln i min brevlåda. Frågar honom om han vill göra slut, vill han inte träffas. Får svar tllbaks att det inte är någon idé. Att vi kan ta en fika längre fram.

Jag har varit arg, förbannad, ledsen över det. Har inte vårt år betytt mer än ett sketet mail till jobbet. Är jag inte värd mer. Nu har jag kommit till ett stadie där jag blandar dessa känslor m tankar på allt det som var bra. Kollar igenom korten fr året. Kan inte förstå att det har hänt. Trodde att jag kände honom bättre. Kan inte förstå att vi har legat sked för sista gången, myst, kysst varann. Haft ömhet & närhet till varann. Det är en skum känsla.